Idag när jag kom hem från jobbet trött och slut kom mina föräldrar på besök med räkmackor och vitt vin!   Prata om lyx, en vanlig vardag!

Jag har världens gulligaste föräldrar. Dom har alltid ställt upp så mycket för mig. Nu vill jag kunna vara till hjälp för dom den dagen de behöver det.

Jag har ju tidigare berättat om att  min dotters familj och jag ska köpa en gård-ett generationsboende -tillsammans. Där skulle vi också vilja ha en liten stuga som mina föräldrar ska kunna bo i. Då kan vi hjälpas åt allihop. Det är trygghet.

Mina barn är oroliga för mig. De ser att jag börjar ha samma symtom som innan jag gick in i väggen sist. De tycker att jag ska bli sjukpensionär och inte slita mer. De tycker att det är på tiden att jag får lite lugn och ro i mitt liv. Min dotter sa igår att om jag blir sjukpensionär och får dåligt ställt så skulle hon och syskonen bidra med en summa varje månad. Jag blev så rörd av omtanken. De är så goa mina barn.

Nu är det så att jag gärna vill ha ett jobb. Jag vill inte bli förtidspensionerad.

Idag sa jag förresten upp min praktik. Jag ska vara kvar den tid jag lovat, men vill inte förlänga den. Nu ska jag leta vidare efter något nytt.

Detta är ett framsteg för mig - att inte kämpa på för länge när det inte känns rätt. Jag har alltid tidigare tjurat på till jag till slut knäcker mig själv.
Men jag börjar att bli "gammal och klok" och har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv.  

/tanten

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Har inte orkat.

Har tappat sömnen igen. Jag blir stressad av "jobbet" fast det är lite att göra. Är så otroligt stresskänslig. Då blir jag  orolig att jag inte ska klara av det. Sådana tankar mal, tillsammans med oron för ekonomin.

När jag började den här arbetspraktiken fick jag veta att jag nog skulle kunna bli anställd i maj. Nu kanske det blir till hösten.  

Ska jag jobba hela sommaren för samma "lön" som om jag vore arbetslös och sedan kanske inte få jobb i allafall. Känns inte kul ! Om jag visste att jag verkligen skulle få jobbet då så vore det väl en sak, men nu ??

Ja jag vet, jag får praktik och  det kanske ökar mina chanser att få jobb senare.

Det är konstigt, jag har sökt  så många jobb utanför vården, men jag blir inte ens kalllad på intervju. Börjar undra om det är något fel på mig??

Skriver jag dåliga ansökningar eller är det för att jag har fel utbildningar? Några har sagt - när jag ringt och frågat om jobbet innan jag sökt-  att de tycker att jag är för överkvalificerad!! Men måste jag inte själv få avgöra om jag vill ha ett sådant jobb i allafall.

Jag orkar inte så mycket, speciellt inte ha för mycket kontakt med människor. Jag tror att jag skulle klara av ett jobb med där jag enbart får jobba med händerna. Jobba på ett lager, packa upp varor, baka, jobba på en plantskola och vattna blommor och plantera om eller liknande. MEN HUR FÅR MAN SÅDANA JOBB??

Någon som har något förslag??

En annan sak som är så knäppt när man är arbetslös; man kan inte göra något för att bättra på sin ekonomi för då kan man förlora sin ersättning och bli tillbaka betalningsskyldig.
Jag har tidigare sålt aloe vera produkter(forever livings produkter) och många av mina kunder frågar efter det nu, men jag vågar inte.

Usch nu låter jag nog negativ. Jag vill inte vara det, men ibland är det svårt att vara uppåt.

Jag kommer snart igen  Kämpa, kämpa  :-)

/tanten

Jag vill inte att mitt liv ska styras av pengar. Jag tycker det finns så mycket i livet att njuta av som är gratis, .....men ändå... det går inte att komma ifrån; det är fruktansvärt jobbigt att ha så lite att man ständigt måste vända på varje krona.

Jag är i det läget nu.

Jag har varit arbetslös, men har sedan en dryg månad en arbetspraktik (med samma ersättning som arbetslöshetskassa) Den här praktiken ser som tur är ut att kunna leda till en tjänst framöver. Det hoppas jag verkligen, för just nu vet jag inte riktigt hur jag ska få pengarna att räcka till.

Men skam den som ger sig, det är bara att kämpa på.
Nu håller jag tummarna för att det ska bli en tjänst av den här praktiken. 

Jag är så glad och tacksam.

I morse när jag gick till jobbet kändes livet tungt. Min sönderstressade hjärna ville liksom inte samarbeta. Det är jobbigt att  vilja mer än man orkar. Det blev en jobbig stressig förmiddag,,,,, men så på eftermiddagen vände det 

Jag är på en ny arbetsplats sedan en dryg månad tillbaks och även om det inte är så jättemycket att göra så blir jag stressad ändå och därmed frustrerad över att jag blir stressad...  Men idag lyckades jag lära mig hur ett arbetsmoment fungerade och det kändes strax mycket bättre. Att sedan känna att jag har en chef som har förståelse för att jag är stresskänslig och mån om att jag ska må bra och trivas - känns helt otroligt!  Hur många arbetsplatser finns det där man inte måste vara stresstålig?? Jag bara undrar.

Känner mig så tacksam.

Efter jobbet åkte jag hem till en av mina döttrar och mitt barnbarn på tre år. Såååå mysigt. Jag blev bjuden på god middag och mys. Då steg humöret ytterligare.

Jag är så otroligt tacksam för mina barn och barnbarn. Prata om rikedom.

Jag kan ofta tycka att vårat sämhälle inte är människovänligt. Det ställs så orimliga krav på oss; vi ska vara framgångsrika, vackra, evigt unga, alltid ställa upp på dagis, skola, barnens fritidsaktiviteter, föräldramöten, samtidigt som vi ska satsa på oss själva - göra karriär, motionera och träffa vänner. Listan kan göras lång.

Allt handlar om pengar. Pengar har sådan "makt". Vi vill tjäna så mycket som möjligt, samtidigt ska allt vara så billigt som möjligt.

Inte nog med att vi själva stressar ihjäl oss i denna kamp. Vi utnyttjar samtidigt de fattiga människorna i u-länderna. De får slita ihjäl sig för att vi ska kunna köpa billiga kläder och billig mat. Mat som besprutas med gifter som gör arbetarna sjuka. osv. osv.

Det satsas en massa pengar på att forska på sjukdomar och medicin för att vi ska leva längre och längre. Men det är ingen som vill ta hand om de gamla. Varför ska vi då bli gamla?

Har mött så många gamla männsiskor som sitter ensamma i sina lägenheter och aldrig får  får komma ut.

Eftersom vi ska jobba så mycket för att tjäna en massa pengar har vi inte tid att ta hand om våra barn. De ska förvaras på dagis. Vi drar upp dom på mornarna, stressar på dom för att vi ska hinna till jobbet i tid. När vi hämtar dom har vi ofta stressat på jobbet, Stressat för att sedan hinna i tid till hämtning. Stressar

hem och försöka laga mat och få barnen i säng.

Stackars våra barn. De är stressade innan de ens har börjat skolan. Och inte blir det bättre där. Barnen får inte känna att de är viktiga, att det är någon som ser de och verkligen lyssnar på dom. De känner sig inte behövda utan mer i vägen. -- Och så undrar vi varför så många ungdomar mår dåligt ???

Maten är ett annat kapitel. Eftersom vi ska jobba så mycket för att tjäna en massa pengar som vi ska ha till semester, statusprylar och pension så har vi inte tid att laga mat. Vi måste köpa halvfabrikat och snabblagat. Mat som det är tillsatt en massa konstgjorda ämnen i som inte alls är bra för våran hälsa.

Stressa och slita för att använda pengarna till en framtid som vi drömmer om. En dröm som kanske aldrig kommer. Vi bara skjuter den framför oss och tänker att då ska jag umgås med familjen. Eller då ska jag vara ledig. Eller när jag  blir pensionär ska jag njuta av livet...

Men... tänk om den dagen aldrig kommer. Då har vi slösat bort våra liv. Det är idag vi lever, morgondagen vet vi ingenting om. Livet hänger på en skör tråd. Den kan snabbt brista.

Jag tror att vi lurar oss själva. Vi bara följer strömmen och tror att det är så här livet ska levas. För att det är så alla andra lever.

MEN är det verkligen så här du vill leva ditt liv??

Det är viktigt att stanna upp och tänka efter hur JAG vill leva mitt liv. Inse att jag kanske inte alls vill leva mitt liv på det här sättet. Men vi tar oss sällan tid att stanna upp och reflektera.

För min egen del har jag insett att den här livsstilen inte alls passar mig. Jag, tillsammans med min dotter och hennes familj planerar att köpa ett generationsboende där även mina föräldrar ska bo. Vi vill köpa en liten gård där vi har varsitt litet hus. Vi har mycket planer på hur vi ska leva där och har många idéer på verksamheter som vi vill driva i all enkelhet.

Det skulle vara så skönt att bo lite avsides. Kunna gå ut på gården och inte känna sig iaktagen av någon. Kunna njuta av naturen inpå knuten. Leva ett enkelt liv utan stress.

Ett liv där jag inte har råd att åka utomlands, inte råd med senaste modet och de senaste prylarna, men däremot ett liv där jag kan njuta av det som verkligen ger mig lycka - mina barn, barnbarn, föräldrar och vänner. Njuta av allt det goda som livet ger som faktiskt är GRATIS.

"Alla desssa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"

Är inte lika nedstämd idag.

Mina barn med familjer kom till mig igår och bjöd på Tacos. Det muntrade upp mig. Mina barn och barnbarn är det bästa jag har. De är helt underbara. Jag är så otroligt stolt och tacksam för dom.

Det är helt fantastiskt att de kunnat bli så fina och omtänksamma trots den barndom de har haft. Deras far och den man jag var gift  med i 12år hade ett mycket psykopatiskt beteende. Det var jobbigt för oss alla, men jag tycker framförallt synd om mina barn som aldrig fick den far de skulle ha behövt.  De bröt alla tidigt med honom och idag är det ingen av dom som har kontakt med honom. De mådde alla dåligt i olika grad under tonårstiden, men idag mår de tack och lov bra allihop.

I natt har jag haft en sömnlös natt. Har bara lyckats sova 2,5 timmar. Lite för lite  

Det är märkligt vad tankarna blir jobbiga på natten. Det bara surrar i mitt huvud. Det känns som att det är elektrisitet därinne och jag hittar inte strömbrytaren för att stänga av.

I natt oroade jag mig för att jag inte ska klara av jobbet, vad händer då? Hur ska jag klara mitt uppehälle. Jag är övertygad om att jag skulle klara av ett praktiskt jobb där jag bara står och gör min grej. Baka t.ex Men var får man tag i sådana jobb??? Det är lite hopplöst för har man en högskoleutbildning så får man inte sådana jobb. Man får bara höra att man är överkvalificerad. Men det måste jag väl själv få avgöra! Om jag inte orkar med ett jobb som jag har utbildning för!

Varför ska det vara så komplicerat.

Var kan man få hjälp?

Ibland tänker jag att jag lever i fel tid. Jag tycker att vårat samhälle är så männniskoovänligt. Vi stressar och stressar för att tjäna pengar - varför? Ja vi behöver pengar  för vår överlevnad, men hur mycket? Allt i samhället handlar bara om pengar. Vi ska tjäna mer och mer för att konsumera mer och mer, men blir vi lyckligare av det???  Nej det är  väl bara att titta på hur hälsotalen ser ut i samhället. Vi mår ju sämre och sämre.

Jag tror vi har missat vad som är viktigt i livet. Vi blir lurade att tro  att det är pengar och konsumtion som ska göra oss lyckliga. Vi måste resa utomlands ett par gånger om året. Vi måste ha värsta bostaden, men senaste inredningen. Vi måste ha kläder enligt senaste modet. TROR VI !!!!

Men nej, jag tror INTE att det är det som vi behöver, att det är det  som gör oss lyckliga. Iallafall är det inte det som gör mig lycklig. Självklart är livet enklare om jag har pengar. Jag har hela mitt liv haft dåligt ställt och fått vrida och vända på varje krona, vilket har varit jättejobbigt.

Jag skulle önska att jag hade så att jag klarar det vardagliga utan problem, men jag drömmer inte om att göra allt det som är en självklarhet att man ska göra.

Jag skulle önska att jag hade en liten gård med självhushåll där jag kunde leva ett lugnt och stilla liv. Då skulle jag kunna ägna mig åt skapande och att njuta av naturen och tillvaron med familj och vänner i all enkelhet.

Jag är för det mesta positiv, men ibland går det inte riktigt....  Idag är en sådan dag. Jag känner mig riktigt nere. Mycket pga  av att jag inte känner att jag orkar så mycket som jag vill.

För några år sedan gick jag in i väggen -  hamnade i en utmattningsdepression. Efter det är jag inte mig riktigt lik längre. Det känns som att min hjärna badar i sirap. Den är så trög. Dessutom blir jag helt slut för minsta lilla.

Det är sååååå frustrerande. Jag har varit van att kunna ha många bollar i luften och klara "allt". Har alltid ställt upp och inte tyckt att det varit något problem.

Vill vara en glad person som kan ställa upp för andra och framför allt klara av ett jobb.  Men jag orkar inte längre och det är så frustrerande. Jag blir förtvivlad och undrar om jag någonsin kommer att klara av ett riktigt jobb igen. Vad händer annars, vad ska jag ta mig till??

Jag jobbade inom vården innan jag blev sjuk. Dit vill och kan jag absolut inte gå tillbaks. Jag vill inte jobba med människor över huvudtaget. Skulle vilja ha ett arbete där jag får jobba med händerna och helst för mig själv. Energin för andra människor vill jag spara till mina närmaste så att jag åtminstone orkar med dom.

Någon som har ett förslag på vad jag skulle kunna göra?

Jag hoppas att det ska ordna sig!

Tänk att jag också skulle bli bloggare "på gamla da´r".

Har länge haft tanken på att skriva en bok, men det blir som aldrig av. Jag har så mycket tankar och funderingar som jag skulle vilja dela med andra.

Min dotter har en blogg så tanken slog mig att jag kanske också skulle prova. Som sagt så gjort, nu sitter jag här och tar mina första "stapplande steg" som bloggare.

Här kommer jag att skriva om mina erfarenheter av livet på gott och ont -  i smått och stort. 

Livet har för det mesta varit jobbigt för mig, men jag kan ändå känna en tacksamhet. Jag är en positiv optimist trots allt. Jag vill tro att resten av mitt liv ska bli bra. Jag ska i allafall göra allt som står i min makt för att det ska bli så. Jag vill inte må dåligt längre.

Det var ett otroligt lyft när jag insåg att jag faktiskt själv kan göra mycket för att påverka mitt liv. Insåg det första gången då jag läste boken "Barnet i mig" av Tommy Hellsten.

En jättebra bok där han bl.a skriver att "...Vill du inte ha fotspår i ansiktet måste du resa dig upp".

Jag kan alltså själv acceptera eller sätta stopp för hur jag blir behandlad. Känns det inte acceptabelt måste jag säga stopp. Jag måste också visa min omgivning att jag respekterar mig själv för att också andra ska göra det.

Det är inte lätt, men det går.

Jag hoppas också med mina inlägg kunna ge lite peppning till andra i liknande situationer.

Tänker också skriva om hur jag ser på vårat samhälle, på relationer och en massa funderingar jag har om livet.

Jag återkommer.