Konstigt med känslor som sagt. Idag har jag varit som ett åskmoln. Har varit så arg. Retat mig på "allt och alla" (inte riktigt så illa, men ändå :-) ) Jag som nästan aldrig blir arg. Det brukar sitta långt inne. Men tycker att jag blir mer och mer retlig.
Det är säkert allt som jag tryckt ner genom årens lopp som vill ut  

Jag borde nog släppa ut det innan JAG spricker. Men jag är lite rädd för att göra det - för tänk om jag inte kan hejda mig sedan, Tänk om jag får jättelätt för att bli arg. Det vill jag ju inte.

Jag får skaffa mig en bunker dit jag kan gå och avreagera mig; där jag kan skrika och kasta grejer utan att någon hör mig  

En orsak till att jag är arg är att jag känner mig utnyttjad på min arbetspraktik; men jag ska som tur är snart sluta på den. Jag var på arbetsförmedlingen idag. Jag ska få vara med i ett projekt som heter lyftet. Där ska man bl.a få en praktikplats i tre månader samtidigt som man har kontakt med de i Lyftet. Där ska man få jobba med sig själv. stärka självförtroendet mm. Känns spännande.

Så då är det bara att hoppas igen

Det känns säkert bättre i morgon.

Då har jag kortdag. Härligt!

Visst är det konstigt att man kan må så olika, olika dagar utan att det egentligen är något som förändrats ??

Som i söndags, då kände jag mig så deppig och nere, bara grät. Och idag känns allt bara bra. Det är ju skönt, men konstigt.

En bit i det hela är nog att jag i går bestämde mig för att släppa alla mina rädslor och oro för vad andra ska tycka och tänka om mig. Jag har bestämt mig för det många gånger, men.. den här gången var det som att det riktigt sjönk ner i botten av mig själv. Det kändes verkligen som "nä nu sjutton vill jag inte förstöra mer av mitt liv pga rädsla". Så onödigt!! Nu ska jag kasta mig ut i livet och göra det bästa av det  !

Har bestämt mig för att våga mer, prova mer och ha mer roligt. Det låter väl bra?

Jag har alltid varit så rädd för mycket. Låtit bli att göra en massa saker av rädsla för vad andra ska tycka.

Mycket beroende på det jag skrev i inlägget om att förändras häromdagen.

Jag har också en mamma som alltid varit rädd och orolig för allt. Hon har haft en pessimistisk syn på det mesta. Det kan idag göra mig dels arg.... jag vill inte höra det mer. Men mest ledsen för mammas skull. Tänk att  gå genom livet och alltid vara orolig eller inte kunna tro att något ska bli bra. (men hon har inte haft det så lätt lilla mamma  heller)

Det här vill jag göra uppror mot. -inte mot mamma- hon är världens gulligaste - men jag vill inte låta mig påverkas av pessimismen. Visst är det konstigt vad man blir påverkad av sina föräldrar och vilken "makt" de har över en fast man är vuxen?

Jag vill i allafall bryta det här mönstret nu - både för min egen skull, men framför allt för mina barns skull.

Igår erkände jag också för mig själv att jag är besviken på livet. Jag har aldrig vågat erkänna det. Hela mitt liv har varit fyllt av motgångar och svårigheter. Jag har gång på gång rest mig ur problemen och tagit nya friska tag. Varje gång har jag tänkt att nu, nu ska det bli bra. Och jag har tagit några steg på den nya vägen.... och så är det "någon" som sparkat undan benen på mig igen. Det känns ibland som att det är någon som retas med mig. Det är jobbigt och tar på krafterna.

Det kändes skönt att kunna säga att jag känner mig besviken och trött. (är som att jag kunde slapppna av bättre efter det.)

Ibland har jag kännt att jag inte orkar mer. Men efter att ha tyckt synd om mig själv en stund så har jag tagit nya friska tag.

Jag har i perioder mått så dåligt att jag inte har velat leva längre, men det vill jag ju. Jag hoppas ju att det ska bli bra.

Jag ska göra allt jag kan.

Att tänka på mina barn och barnbarn ger mig lust att leva. De är så härliga. Tänk att de blivit så fantastiska trots det de varit med om. (se inlägget Färändring tar tid-tråkigheter sätter spår)

Efter skilsmässan från barnens far. Fortsatte ju tjafsandet med honom. Barnen mådde dåligt ; det var depressioner, det var självmordsförsök, självskadebeteende,  problem  i skolan (läs och skrivsvårigheter som vi inte fick hjälp med. Jag kämpade med skolan, skolhälsovården BUP mm utan resultat)

Den yngste blev mobbad på skolan.

Det var en FRUKTANSVÄRT jobbig tid!

Jag visste inte hur jag skulle överleva. Det kändes som att jag trampade vatten och knappt hade näsan ovanför vattenytan. Jag visste inte hur jag skulle orka. Samtidigt kunde jag inte visa hur dåligt jag mådde för då mådde barnen ännu sämre. Jag kan  idag inte förstå hur jag kom levande igenom det.

Samtidigt skulle jag jobba (på ett stressigt jobb där jag inte trivdes), försöka få ekonomin att gå ihop och samtidigt sköta all markservice.

Men jag är så tacksam att alla barnen mår så bra idag. Nu får jag ju också chansen att slappna av lite och tänka på mig själv.

Livet- här kommer jag!!!   

Läste i en tidning idag att allt fler unga tar antidepressiva. De senaste 30åren har antalet barn och ungdomar som söker sig till BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) flerdubblats!!!!!

Är det inte dax att vakna upp? Att ge antidepressiva är ju bara symtomlindring -- konstgjord andning. Vi måste ta oss an orsakerna.

Både barn och vuxna mår dåligt i vårat samhälle. Ett samhälle som mindre och mindre bryr sig om MÄNNISKAN. Det här har byggts upp under massor av år--- men nu måste vi göra något radikalt. Vi måste fråga oss VARFÖR människor mår dåligt.

Det är en otrolig stress i samhället idag. Ett stort antal vuxna "går in i väggen" hamnar i utmattningssyndrom och utmattningsdepression. Men de unga kommer raskt  efter. Jag tror att de barn som växer upp nu kommer att vara så skadade av stress när de blir vuxna att det de får svårt att klara av ett arbete.

Titta på hur vi behandlar våra barn. Vi placerar de på dagis där de får konkurera med uppmärksamheten från de vuxna med de andra barnen. Det är högljutt, de blir högljuda för att göra sig hörda. Får väckas på mornarna och stressa till dagis av stressade föräldrar. Hämtas av ännu mer stressade föräldrar. Placeras framför TV eller en film till det är dax att sova. Mamma och pappa är stressade och orkar inte prata med barnen på det sätt som skulle behövas.

När barnen börjar skolan fortsätter stressen för dom. Det är ett tufft klimat bland de unga idag. Man ska ha bra betyg, man ska ha de rätta kläderna och prylarna mm för att passa in och inte bli mobbad.

Samtidigt är det en väldig press på framför allt tjejer och deras utseende.

Mitt i allt detta så saknar man vuxenkontakt. Många föräldrar köper sig fri för att döva sitt samvete.

Många äktenskap går i krasch.

Är det konstigt att unga mår dåligt - får självskadebeteende, blir deprimerade eller hamnar i drogproblem och brottslighet? De känner sig inte behövda och viktiga. Många unga orkar inte med alla krav och brist på vuxenkontakt,

Nej vi måste kämpa för ett människovänligare samhälle. Vi måste satsa drastiskt för att vända skutan.

Ge familjerna möjlighet att klara sig på en lön. En av föräldrarna kan vara hemma eller så kan man jobba deltid båda två. Det skulle minska pressen på familjerna, man skulle hinna med varandra. Äktenskapen skulle förmodlingen hålla bättre och det gynnar inte minst barnen.

Om de vuxna skulle jobba mindre skulle det bli fler som skulle få jobb. Vi måste värna om det som är viktigt; barnen, sjuka och gamla.

Låt familjerna själv bestämma hur de vill ta ut föräldraledighet. Det är den enskilde människan som vet vad som är bäst för henne. Inte staten.

Vi måste fundera på vad det som verkligen är viktigast för oss. Fundera på hur vi egentligen vill leva våra liv.

Vi missar oftast det som jag tror att vi mår bäst av. Det sociala kontaktnätet!

Att kunna umgås i all enkelhet utan krav på att allt måste vara så perfekt och fint. Sitta ner och ta en kopp kaffe bara, helt enkelt.

Ibland när jag sitter vid husväggen en vår och njuter av de första varma solstrålarna och fåglarna kvittrar, eller när jag på sommaren sitter nere på stranden och hör vågornas kluckande och solen värmer min kropp. DÅ kan jag tänka som så: " på vilket sätt skulle jag kunna må bättre på något annat ställe än denna just nu. Här är det gratis att sitta. Jag behöver inte lägga ut tusentals kronor på en resa. Jag kan inte MÅ bättre än som jag gör just då."

Jag tror att vi måste bli bättre på att uppskatta de små enkla sakerna i livet. De är oftast gratis. Och, kan vi uppskatta de och njuta av det... jag då är vi "rika"

Då kan vi dra ner på tempot och också bry oss om varandra och glädjas med varandra.

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut; jag hyrde bord på ett loppis. Hade samlat ihop lite saker som jag kunde undvara för att försöka bättra på min ekonomi lite.

Jag sålde för 310kr och bordet kostade 200kr - så jag är 110kr rikare idag   

Inte illa !? Jag gick inte back i allafall.

När jag kom hem städade jag lägenheten.  Ville få bort dammråttorna för elektrikerna kommer i morgon och då ska möbler dras fram och alla kontakter vara åtkomliga.

Sedan tog jag en lång dusch och sitter nu uppkrupen i soffan för att se en komedi på TV. Känns som att jag behöver det. Få skratta lite är bra medicin.

Jag har en härlig lördag utan en tid att passa. Har betalat räkningar och skrivit en jobbansökan. Innan dess gick jag en promenad i regnet och köpt en ros till mig själv. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv från och med nu.

Det har jag inte varit tidigare i livet. Jag har alltid gjort som andra tyckt att jag ska göra och som jag TROTT att andra tyckt att jag ska göra. Jag har aldrig lyssnat på mig själv. Och har jag någon gång gjort det så har jag ändå inte vågat göra som jag tyckte. Det var "säkrast" att lyssna på andra. Jag har kört över mig själv fullkomligt och jag har tillåtit andra att göra det också.

Jag har haft ett fruktansvärt dåligt självförtroende och en negativ självbild. Självförtroendet är bättre idag, och självbilden jobbar jag på.

Jag har i hela mitt liv tryckt ner det som varit JAG. Har alltid prioriterat andra. Men nu har jag som sagt börjat mitt nya liv där jag jobbar på att lära känna mig själv. Gräver djupt för att försöka förstå vad jag själv vill och hur jag vill leva mitt liv. Det är inte lätt, men det SKA gå. Är så oändligt trött på att må dåligt. Vill må bra resten av livet.

Det tar tid att ändra på sig.

Jag växte upp med en mycket sträng pappa. Han var jättesnäll också, men kunde bli så arg. Jag lärde mig snabbt att anpassa mig, visste precis vad jag inte skulle säga och göra. Jag blev "sjukligt ordentlig". Fortfarande idag är jag rädd att säga eller göra fel. Tycker att det är fruktansvärt obehagligt om någon skulle bli arg på mig eller bara påpekar att jag gjort fel.

Nu är det inte bara pappa som bidragit till detta.

När jag var 12-14 år så blev jag mobbad på skolan. Säkert för att jag var så rädd och ordentlig. En riktig plugghäst som aldrig vågade göra något man inte fick.

På lektionerna satte sig alla eleverna i den motsatta änden av klassrummet från där jag satt. Svarade jag fel på en fråga skrek allihop : " XX sa fel, XX sa fel!!" Läraren sa ingenting. (känner att jag får hjärtklappning när jag skriver det här)

På rasterna stod jag alltid ensam. Jag minns att jag skämdes så fruktansvärt när någon lärare gick förbi och jag stod där utan kompisar. Hemma berättade jag ingenting heller. Vågade inte, var rädd att det skulle bli värre. Under den här perioden grundlades min magkatarr och min migrän började.

Berättade inget förrän vi flyttat därifrån vilket vi gjorde när jag skulle börja 9:an.

Efter det här var mitt självförtroende på botten. Jag blev förvånad när de andra eleverna pratade med mig och TÄNK..... det fanns t.o.m.  killar som pratade med mig.Trivdes mycket bra på den nya plats vi flyttade till och jag fick med tiden vänner. Men jag var  alltid rädd att göra bort mig. Pratade inte så mycket när vi var fler än två för då behövde jag inte oroa mig för att ha sagt något dumt. Hade jag pratat kunde jag ligga hela natten med ångest för att jag gjort bort mig. Jag var mycket deprimerad som tonåring.

Att någon skulle vilja gifta sig med mig var helt otänkbart, så när jag i 22 års åldern träffade en kille som jag blev kär i och som -hör och häpna- ville gifta sig med mig trodde jag inte det var sant. (då hade vi flyttat igen)

Nu i efterhand kan jag se varningstecknen, men då blundade jag för dom. Jag ville ju så gärna ha familj.

Snabbt visade det sig att mitt liv som gift inte skulle bli lätt. Min man hade ett otroligt psykopatiskt beteende. Allt jag gjorde var fel. Pratade jag i telefon, pratade jag för länge, eller för ofta. Var jag och handlade så var jag borta för länge. Köpte jag något, handlade jag för dyrt. Min familj var fel, mina vänner var fel. Jag blev mer och mer begränsad. Ständigt orolig och spänd.

Han var otroligt sexfixerad. Jag fick aldrig vara ifred. Han tvingade sig på mig.

Hans humör var otroligt skiftande,  man fattade inte vad som hände.

Själv gjorde han precis som han ville. Slösade bort alla pengar på gamla bilar och spel. Vi var alltid fattiga. Jag fick sköta allt hemma. Han var elak mot barnen. Dom var livrädda.

Nu kan man tycka att jag borde ha skillt mig, men det fanns inte i min tankevärld. Jag var med i en frikyrka och skilja sig fick man inte göra.

Vi fick fyra härliga barn som inte haft det lätt. När jag var på väg med fjärde barnet kom tanken för första gången att jag måste skilja mig, ändå tog det ca 4 år innan jag vågade göra slag i saken. Det var det bästa jag gjort även om det fortsatt livet inte blev lättare, men vi slapp i allafall den vardagliga terrorn.

Glömmer aldrig vad en av barnen (då 7år) sa då vi skilde oss: "mamma, så skönt att pappa flyttat"

Idag är det ingen av barnen som har kontakt med sin pappa. Familjerätten sa att jag var tvungen att tvinga iväg barnen till pappan varannan helg fast de inte ville. När de blev 13 år skulle de få välja själv. Om det inte var missbruk eller misshandel så skulle de dit.

Det var kamp och strid varje gång. Vi mådde dåligt allihop. Varje söndag när de kom hem berättade de hur pappan efter att ha hämtat dom, lämnat av dom i hans hus, sagt åt dom att städa och så drog han iväg. Han var oftast inte hemma när de var där. Ja det finns mycket att berätta, men det ska jag inte trötta er med.

Från den dag de blev 13 år har de ingen kontakt med honom.

Det var inte det här jag hade tänkt skriva om idag utan mina tankar om meningen med livet, men det får jag väl skriva om en annan dag då.  

Nu ska jag laga mig lite middag och sedan ska jag förbereda lite saker inför en loppis jag ska på i morgon. Hoppas på att få in lite pengar.  

 Fredag ! Så skönt!

Har suttit i soffan och läst en massa bloggar. Man kan ju sitta hur länge som helst!  Det finns mycket intressant och kul att läsa.

Har slängt ett halvt öga på Let´s dance samtidigt. Det är så kul att se dom dansa. Jag vill också vara med i Let´s dance!  Tänk att få motion samtidigt som man har roligt. I min ungdom dansade jag jazzdans. Superkul. För ca 8 år sedan så såg jag att de hade kurs i jazzdans för vuxna. Jag var med i två terminer. Jättekul, men vuxna ;. de andra var mellan 20-30 år och jag över 40. Jag upptäckte då  at jag inte va så snabb i rörelserna som förr  

Dansa ville jag göra så några år senare började jag med Line dance. Ganska praktiskt för inte heller där behöver man någon partner. Precis som i jazzdansen då dansar man en och en. Jättekul, men i och med att jag hamnade i utmattningsdepressionen så fick jag jättesvårt att komma ihåg dansstegen. Så då la jag det på hyllan.

Men skam den som ger sig..... till hösten ska jag försöka hitta någon slag danskurs för "gamlingar" som jag, där man inte behöver någon danspartner och där det inte är så många steg att hålla reda på.....  Kanske afrikansk dans   Vi får väl se. Det är ett tag dit..

Från det ena till det andra. Jag har bestämt mig för att inte förlänga min praktikplats. Jag mår inte bra av den. Blir så stressad att jag tappat sömnen. Det känns bara så skönt att ha bestämt mig. Det är också skönt att ha sagt till. Gruvade mig så för det, så när det var gjort fick jag migrän!

Idag har jag ringt till arbetsförmedlingen, ska träffa min handläggare till veckan.

Såg också ett jobb på platsbanken idag - ett semestervikariat som jag ringde på. Första gången det kändes positivt när jag ringt på ett jobb. Han jag pratade med skrev till och med upp mitt namn. Nu ska jag skriva ansökan i helgen så får vi se hur det går.

Igår damp det ner en lapp i brevlådan där man upplyste om att alla elledningar ska bytas ut i huset som jag bor i. Varje lägenhetsinnehavare måste betala för arbetet (i mitt fall 4100:- efter rotavdrag + kontakter mm) Visst är det roligt? När man kämpar för att klara av ekonomin och bara knappt gör det och så kommer detta. Suck!

Fick en tidning i min hand som heter "Bättre hem" I den fanns en artikel om "Jordnära boende". Ett energisnålt hus som byggs för att utnyttja den omgivaande markens egen förmåga att ta upp och lagra värme. Ett jordhus helt enkelt. Det byggs av vad som finns till hands. Som grund och bärande väggar använder man sig av återvunna däck, som fylls med jord och staplas på varandra. mm Billigt och bra. Det är kanske ett sådant jag ska bygga mig   

www.earthships.com

Idag när jag kom hem från jobbet trött och slut kom mina föräldrar på besök med räkmackor och vitt vin!   Prata om lyx, en vanlig vardag!

Jag har världens gulligaste föräldrar. Dom har alltid ställt upp så mycket för mig. Nu vill jag kunna vara till hjälp för dom den dagen de behöver det.

Jag har ju tidigare berättat om att  min dotters familj och jag ska köpa en gård-ett generationsboende -tillsammans. Där skulle vi också vilja ha en liten stuga som mina föräldrar ska kunna bo i. Då kan vi hjälpas åt allihop. Det är trygghet.

Mina barn är oroliga för mig. De ser att jag börjar ha samma symtom som innan jag gick in i väggen sist. De tycker att jag ska bli sjukpensionär och inte slita mer. De tycker att det är på tiden att jag får lite lugn och ro i mitt liv. Min dotter sa igår att om jag blir sjukpensionär och får dåligt ställt så skulle hon och syskonen bidra med en summa varje månad. Jag blev så rörd av omtanken. De är så goa mina barn.

Nu är det så att jag gärna vill ha ett jobb. Jag vill inte bli förtidspensionerad.

Idag sa jag förresten upp min praktik. Jag ska vara kvar den tid jag lovat, men vill inte förlänga den. Nu ska jag leta vidare efter något nytt.

Detta är ett framsteg för mig - att inte kämpa på för länge när det inte känns rätt. Jag har alltid tidigare tjurat på till jag till slut knäcker mig själv.
Men jag börjar att bli "gammal och klok" och har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv.  

/tanten

Nu har jag inte skrivit på några dagar. Har inte orkat.

Har tappat sömnen igen. Jag blir stressad av "jobbet" fast det är lite att göra. Är så otroligt stresskänslig. Då blir jag  orolig att jag inte ska klara av det. Sådana tankar mal, tillsammans med oron för ekonomin.

När jag började den här arbetspraktiken fick jag veta att jag nog skulle kunna bli anställd i maj. Nu kanske det blir till hösten.  

Ska jag jobba hela sommaren för samma "lön" som om jag vore arbetslös och sedan kanske inte få jobb i allafall. Känns inte kul ! Om jag visste att jag verkligen skulle få jobbet då så vore det väl en sak, men nu ??

Ja jag vet, jag får praktik och  det kanske ökar mina chanser att få jobb senare.

Det är konstigt, jag har sökt  så många jobb utanför vården, men jag blir inte ens kalllad på intervju. Börjar undra om det är något fel på mig??

Skriver jag dåliga ansökningar eller är det för att jag har fel utbildningar? Några har sagt - när jag ringt och frågat om jobbet innan jag sökt-  att de tycker att jag är för överkvalificerad!! Men måste jag inte själv få avgöra om jag vill ha ett sådant jobb i allafall.

Jag orkar inte så mycket, speciellt inte ha för mycket kontakt med människor. Jag tror att jag skulle klara av ett jobb med där jag enbart får jobba med händerna. Jobba på ett lager, packa upp varor, baka, jobba på en plantskola och vattna blommor och plantera om eller liknande. MEN HUR FÅR MAN SÅDANA JOBB??

Någon som har något förslag??

En annan sak som är så knäppt när man är arbetslös; man kan inte göra något för att bättra på sin ekonomi för då kan man förlora sin ersättning och bli tillbaka betalningsskyldig.
Jag har tidigare sålt aloe vera produkter(forever livings produkter) och många av mina kunder frågar efter det nu, men jag vågar inte.

Usch nu låter jag nog negativ. Jag vill inte vara det, men ibland är det svårt att vara uppåt.

Jag kommer snart igen  Kämpa, kämpa  :-)

/tanten