Jag har en härlig lördag utan en tid att passa. Har betalat räkningar och skrivit en jobbansökan. Innan dess gick jag en promenad i regnet och köpt en ros till mig själv. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv från och med nu.

Det har jag inte varit tidigare i livet. Jag har alltid gjort som andra tyckt att jag ska göra och som jag TROTT att andra tyckt att jag ska göra. Jag har aldrig lyssnat på mig själv. Och har jag någon gång gjort det så har jag ändå inte vågat göra som jag tyckte. Det var "säkrast" att lyssna på andra. Jag har kört över mig själv fullkomligt och jag har tillåtit andra att göra det också.

Jag har haft ett fruktansvärt dåligt självförtroende och en negativ självbild. Självförtroendet är bättre idag, och självbilden jobbar jag på.

Jag har i hela mitt liv tryckt ner det som varit JAG. Har alltid prioriterat andra. Men nu har jag som sagt börjat mitt nya liv där jag jobbar på att lära känna mig själv. Gräver djupt för att försöka förstå vad jag själv vill och hur jag vill leva mitt liv. Det är inte lätt, men det SKA gå. Är så oändligt trött på att må dåligt. Vill må bra resten av livet.

Det tar tid att ändra på sig.

Jag växte upp med en mycket sträng pappa. Han var jättesnäll också, men kunde bli så arg. Jag lärde mig snabbt att anpassa mig, visste precis vad jag inte skulle säga och göra. Jag blev "sjukligt ordentlig". Fortfarande idag är jag rädd att säga eller göra fel. Tycker att det är fruktansvärt obehagligt om någon skulle bli arg på mig eller bara påpekar att jag gjort fel.

Nu är det inte bara pappa som bidragit till detta.

När jag var 12-14 år så blev jag mobbad på skolan. Säkert för att jag var så rädd och ordentlig. En riktig plugghäst som aldrig vågade göra något man inte fick.

På lektionerna satte sig alla eleverna i den motsatta änden av klassrummet från där jag satt. Svarade jag fel på en fråga skrek allihop : " XX sa fel, XX sa fel!!" Läraren sa ingenting. (känner att jag får hjärtklappning när jag skriver det här)

På rasterna stod jag alltid ensam. Jag minns att jag skämdes så fruktansvärt när någon lärare gick förbi och jag stod där utan kompisar. Hemma berättade jag ingenting heller. Vågade inte, var rädd att det skulle bli värre. Under den här perioden grundlades min magkatarr och min migrän började.

Berättade inget förrän vi flyttat därifrån vilket vi gjorde när jag skulle börja 9:an.

Efter det här var mitt självförtroende på botten. Jag blev förvånad när de andra eleverna pratade med mig och TÄNK..... det fanns t.o.m.  killar som pratade med mig.Trivdes mycket bra på den nya plats vi flyttade till och jag fick med tiden vänner. Men jag var  alltid rädd att göra bort mig. Pratade inte så mycket när vi var fler än två för då behövde jag inte oroa mig för att ha sagt något dumt. Hade jag pratat kunde jag ligga hela natten med ångest för att jag gjort bort mig. Jag var mycket deprimerad som tonåring.

Att någon skulle vilja gifta sig med mig var helt otänkbart, så när jag i 22 års åldern träffade en kille som jag blev kär i och som -hör och häpna- ville gifta sig med mig trodde jag inte det var sant. (då hade vi flyttat igen)

Nu i efterhand kan jag se varningstecknen, men då blundade jag för dom. Jag ville ju så gärna ha familj.

Snabbt visade det sig att mitt liv som gift inte skulle bli lätt. Min man hade ett otroligt psykopatiskt beteende. Allt jag gjorde var fel. Pratade jag i telefon, pratade jag för länge, eller för ofta. Var jag och handlade så var jag borta för länge. Köpte jag något, handlade jag för dyrt. Min familj var fel, mina vänner var fel. Jag blev mer och mer begränsad. Ständigt orolig och spänd.

Han var otroligt sexfixerad. Jag fick aldrig vara ifred. Han tvingade sig på mig.

Hans humör var otroligt skiftande,  man fattade inte vad som hände.

Själv gjorde han precis som han ville. Slösade bort alla pengar på gamla bilar och spel. Vi var alltid fattiga. Jag fick sköta allt hemma. Han var elak mot barnen. Dom var livrädda.

Nu kan man tycka att jag borde ha skillt mig, men det fanns inte i min tankevärld. Jag var med i en frikyrka och skilja sig fick man inte göra.

Vi fick fyra härliga barn som inte haft det lätt. När jag var på väg med fjärde barnet kom tanken för första gången att jag måste skilja mig, ändå tog det ca 4 år innan jag vågade göra slag i saken. Det var det bästa jag gjort även om det fortsatt livet inte blev lättare, men vi slapp i allafall den vardagliga terrorn.

Glömmer aldrig vad en av barnen (då 7år) sa då vi skilde oss: "mamma, så skönt att pappa flyttat"

Idag är det ingen av barnen som har kontakt med sin pappa. Familjerätten sa att jag var tvungen att tvinga iväg barnen till pappan varannan helg fast de inte ville. När de blev 13 år skulle de få välja själv. Om det inte var missbruk eller misshandel så skulle de dit.

Det var kamp och strid varje gång. Vi mådde dåligt allihop. Varje söndag när de kom hem berättade de hur pappan efter att ha hämtat dom, lämnat av dom i hans hus, sagt åt dom att städa och så drog han iväg. Han var oftast inte hemma när de var där. Ja det finns mycket att berätta, men det ska jag inte trötta er med.

Från den dag de blev 13 år har de ingen kontakt med honom.

Det var inte det här jag hade tänkt skriva om idag utan mina tankar om meningen med livet, men det får jag väl skriva om en annan dag då.  

Nu ska jag laga mig lite middag och sedan ska jag förbereda lite saker inför en loppis jag ska på i morgon. Hoppas på att få in lite pengar.  

 

joannash

27 mars 2010 17:18

du har inte haft det lätt..
Bra att du kämpade på!

http://www.joannash.bloggplatsen.se

 

Envisa

27 mars 2010 17:50

Jag är inte troende men ett av budorden är, om jag kommer ihåg det rätt från skolan
"Älska din nästa såsom dig själv"
Inte en dag för sent att du ser till dig själv. Tror att dina barn skulle uppskatta att
Du äntligen satsar på dig själv.
Du är Unik, det är vi alla. Detta för att vi ska dela med oss av varandras erfarenheter. Du måste inse att det finns bara en av dig, visa alla att du finns, låt människor få älska eller avsky dig, oavsett vilket så talar dom om att du finns. Vilken tur att Du skrev i min blogg, annars hade jag aldrig fått ta del av det du har att ge :)

Nu till lite mer hushållsarbete för min del :(

http://envisa.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konstigt! Idag är första gången på hur länge som helst som jag känner mig ensam. Lite så  där vemodig, men absolut inte nere. Jag vill ju vara ensam och uppskattar ensamheten. Den har varit ett behov hos mig länge nu. Säkert beroende på den utmattn...

Ja så har den här veckan rullat iväg också. Det har varit en hektisk vecka. Har haft saker inbokat varje kväll. Lite för mycket för mig, men nu ska jag ta det lugnt i helgen. Den här veckan har jag varit på en kurs anordnat av arbetsförmedlingen. D...

Så var det måndag igen. Har haft en härlig helg då jag umgåtts mycket med mina barn och barnbarn. Idag har jag börjat i det nya projektet som arbetsförmedlingen ordnat. Vi får väl se vad det ger. Känner mig inte så hoppfull, men.... man måste ju ho...

Vaknade i dag och hade sovit hela natten, jag hade ingen huvudvärk och jag skulle "jobba" sista dagen på detta ställe ! Dagen kunde inte börja bättre. Jag kände mig så glad och full av energi att jag satte igång och städade hela lägenheten innan jag ...

Huvudvärken fortsätter, men har minskat i intensitet. Det är som att ha en kniv som sitter bakom vänster öga, men i morgon är det nog bra. Ikväll har jag varit och kramat på mitt yngsta barnbarn som är sex månader. Hon är så härlig, en riktig li...