Vaknade i morse och kände mig så tacksam. Det kändes så underbart att ha två hela oplanerade dagar framför mig. Jag låg och njöt av känslan en stund innan jag klev upp och fixade morgonkaffet.

Inser att det är så här jag måste göra en tid för att komma ikapp mig själv och läka efter all stress. Jag tycker att det är så oerhört skönt att vara ensam och bara göra det som faller mig in utan att någon ska ha åsikter om det. Det kan säkert låta tråkigt för en del. Och det är det säkert för dom som är ofrivilligt ensamma. Men jag har valt min ensamhet och då är det ju en annan sak.

Det är i allafall så jag känner just nu, men vem vet om några veckor, månader eller år kanske jag är redo för att vara mer social igen. Jag accepterar att jag nu måste ta det lugnt för att det ska bli bättre sedan.

Jag har insett att det kommer att ta lång tid. Man söger att det tar lika lång tid att återhämta sig efter att man gått in i väggen som den tid man levt under stress. Det hoppas jag inte, för då blir det måååånga år. Så illa kan det inte vara tror jag.

När jag började räkna efter så insåg jag att jag levt under en grym stress i 14 år. Men även innan det levde jag under stress  som mobbning och sedan i ett tolvårigt äktenskap med en man som hade ett psykopatiskt beteende. (det kan ni läsa om i tidigare inlägg ni som inte följt min blogg tidigare)

När jag blev på väg med min yngste så hatade jag min man. Då först kom tanken på skillsmässa. Ändå tog det mig  nästan fyra år att göra slag i saken. Men jag började då känna att nu var det dags att ta tag i mitt liv. Jag lyckades driva igenom att jag ville börja studera. Min man gick faktiskt med på det.

Jag började en treårig högskoleutbildning när min yngste var ett år.

Varje morgon fick jag skjutsa mina barn till fyra olika platser och på eftermiddagen hämta de igen på samma platser. De gick alla på olika skolor, fritids och dagis.

Efter ett år tyckte min man att hans jobb var så tråkigt att han sökte och tog ett jobb i Stockholm. Han började veckopendla. Nu stod jag helt ensam med alla barnen och min utbildning. Jag fick åka hem till mina föräldrar på helgerna och läsa då min man kom hem.Det fanns absolut ingen tid för det på veckorna.

MEN jag är idag tacksam att han tog det där jobbet, för då insåg jag hur mycket skönare det var när han inte var hemma. Och att jag faktiskt klarade mig bra själv. Så i slutet av andra året på utbildningen gjorde jag slag i saken och tog ut skillsmässa.
Det blev en jobbig tid som jag tidigare skrivit om. Men jag läste klart min utbildning och när den var klar tänkte jag att "Nu ska jag börja leva mitt liv, nu ska det bli bra"  .... Trodde jag, ja....   

Men det visade sig att nu blev det bara  ännu värre. Till att börja med hamnade jag i en djup depression. Allt kom ifatt mig när jag inte hade allt pluggande att tänka på längre.

När jag vaknade på mornarna undrade jag varför jag överhuvudtaget skulle kliva upp? Jag visste inte hur jag skulle orka, MEN jag hade ju fyra barn att ta hand om så jag var bara TVUNGEN att kliva upp.

Efter utbildningen var det  en svacka på arbetsmarknaden. Det gick inte att få en tjänst, så jag fick hanka mig fram på vikariat och vrida och vända på slantarna för att de skulle räcka till. Samtidig mådde ju barnen dåligt och det var tjafs med exet. Jag råkade också ut för en bilolycka där jag skadade nacken och fick svår nack/huvudvärk i flera år.

Jag kämpade och slet under alla dessa år. Vidarutbildade mig för att ha större chans att få jobb.

Fick till slut en tjänst på en arbetsplats som inte var bra för mig. Men jag klamrade mig fast. Jag hade ju äntligen fått en tjänst... Den tjänsten innebar att jag måste vidarutbilda mig igen. Men denna gång på halvfart(under två år. i Stockholm) samtidigt som jag jobbade. Jag fick lön. Slapp ta studielån.

Med tiden mådde jag bara sämre och sämre. Försökte hitta annat jobb. Sökte massor, men fick inga.
Under den här tiden träffade jag en man som jag blev mycket kär i. Vi levde som särbos i väntan på att mina barn skulle bli stora. Träffades när vi lyckades få en chans. Han var en del hemma hos mig och mina barn tyckte om honom.

Jag såg så fram emot att vi skulle kunna flytta ihop.

När så de tre äldsta hade lämnat hemmet flyttade yngsten och jag hem till min särbo och vi gifte oss. Nu skulle allt bli frid och fröjd......Trodde jag, ja..  

Min man blev som förändrad när vi flyttade dit. Han var alltid sur, pratade knappt. Min son trivdes inte alls. Och det var inte konstigt. Min man var efter honom hela tiden. Allt var fel som han gjorde. Han fick inte alls leva det liv som han var van med. Han som hade sett fram emot att få någon form av pappa. Nu ville han bara flytta därifrån igen. Han var mindre och mindre hemma. Mina andra barn kände sig inte alls välkomna i vårat hem. De kände inte heller igen den man jag gift mig med och heller inte mig. Jag gick in i samma beteende som jag hade då jag levde med min förra man ( han med psykopatbeteendet)

Jag mådde jättedåligt. Jag stod ju mitt i mellan. Samtidigt brottades jag med att jag kanske stod inför ännu  en skillsmässa. Jag skämdes över det  och mådde dåligt både p.g.a min son, mitt äktenskap och mitt jobb.

Det var då jag gick in i den berömda väggen! Jag var sjukskriven ett år. Arbetstränade ett år. Under det året köpte jag mig en lägenhet, tog med mig sonen och flyttade.  Startade  ett friskvårdföretag och tänkte att nu, nu börjar mitt nya liv.   

Jag kostade förra sommaren på mig en utbildning i lymfterapi. Jag hade sökt flera tidigare, men de la ner pga för få sökande. Men nu äntligen skulle det bli av. Efter avslutad kurs tog jag kontakt med en lymfterapeut som lovat hjälpa mig att komma igång med verksamheten. Men när hon såg vad vi lärt oss sa hon: "det här är inte lymfterapi!" Luften gick åter ur mig. Här hade jag kämpat för att hålla mitt företag flytande i väntan på denna dyra kurs  och nu var jag både fattig och utan inkomst... Dax att lägga ner företaget och söka jobb.....

När sonen och jag flyttade från min man var tanken att han och jag skulle flytta ihop igen när sonen flyttar hemifrån.

Vi bodde ifrån varandra i två år. Förra sommaren kom jag fram till att jag inte vågar flytta ihop med honom igen. Jag tog åter igen ut skillsmässa. Så nu lever jag ensam och kommer nog göra så resten av mitt liv. Det är lugnast så.

Men nu, nu ska mitt nya liv börja   

Idag började jag faktiskt skriva på en bok som jag länge tänkt att jag ska skriva. Vi får väl se om det blir något av den. Jag har i allafall kul medans jag skriver.

Som jag berättade om igår så fick jag besök av en kär gammal kompis idag och JA hon förgyllde min dag som vanligt. Vi skrattade och pratade allvar om varannat. Hon blev kvar mycket längre än hon tänkt, men det blev inte jag så ledsen för.

På eftermiddagen ringde min ena dotter och frågade om hon och lilla barnbarnet på tre år fick komma en stund. De var så rastlösa. Självklart fick de det. Det är så roligt när de kommer.

Så som ni hör har jag haft en härlig dag och har en till ledig dag framför mig! Härligt! :-)

 

Jeanette

10 april 2010 23:43

Det är så spännande att läsa om ditt liv,och du skriver så himlans bra:)
Vad stark du har varit som tagit dig ur två äktenskap med män som inte varit bra för dig.
Jag gjorde samma sak med min första man,han var bra på alla sätt och vis men vi var inte kära i varandra alls(inte ens när vi gifte oss,men våra familjer tryckte på).
I dag är vi vänner,men han bor på Mallorca så vår son (min äldsta)har inte träffat honom så ofta.Nu är jag omgift sedan 15 år och har två barn med min man.
Visst är självvald ensamhet underbar,jag är ju själv hela dagarna när mannen jobbar och barnen är i skolan.Jätteskönt:)
Självklart får du länka till min blogg,det är bara roligt!
Kram.

http://www.lejonmamman.bloggplatsen.se

 

camilla

11 april 2010 18:18

Du har verkligen haft otur här i livet.
Hoppas att allt går din väg nu.
Ha det bra och kram på dig!

http://www.cammo69.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Konstigt! Idag är första gången på hur länge som helst som jag känner mig ensam. Lite så  där vemodig, men absolut inte nere. Jag vill ju vara ensam och uppskattar ensamheten. Den har varit ett behov hos mig länge nu. Säkert beroende på den utmattn...

Ja så har den här veckan rullat iväg också. Det har varit en hektisk vecka. Har haft saker inbokat varje kväll. Lite för mycket för mig, men nu ska jag ta det lugnt i helgen. Den här veckan har jag varit på en kurs anordnat av arbetsförmedlingen. D...

Så var det måndag igen. Har haft en härlig helg då jag umgåtts mycket med mina barn och barnbarn. Idag har jag börjat i det nya projektet som arbetsförmedlingen ordnat. Vi får väl se vad det ger. Känner mig inte så hoppfull, men.... man måste ju ho...

Vaknade i dag och hade sovit hela natten, jag hade ingen huvudvärk och jag skulle "jobba" sista dagen på detta ställe ! Dagen kunde inte börja bättre. Jag kände mig så glad och full av energi att jag satte igång och städade hela lägenheten innan jag ...

Huvudvärken fortsätter, men har minskat i intensitet. Det är som att ha en kniv som sitter bakom vänster öga, men i morgon är det nog bra. Ikväll har jag varit och kramat på mitt yngsta barnbarn som är sex månader. Hon är så härlig, en riktig li...