Ja så har den här påsken passerat också. Tiden går så fort - jag hänger inte riktigt med.

I påsk har jag varit söderöver och hälsat på min dotter och hennes familj. Jättemysigt. Hämtade med mig en förkylning också - inte lika mysigt, men ingen fara. Jag ska inte klaga, jag är så gott som aldrig förkyld.

Jag har inte skrivit på några dagar. Dels har jag varit bortrest, dels har jag mått dåligt, kännt mig riktigt nere.

Fick i fredags höra att en gammal kursare till mig blivit sjuk. Blivit är fel ord. Hon har haft mycket besvär och sjukdomar att kämpa med i massor av år. Nu har hon blivit ännu sämre, det ser inte alls bra ut.

Då fick jag mig en liten tankeställare. Visst, jag har haft det jobbigt. Har fortfarande mycket motgång i livet, MEN jag har förmånen att få vara frisk! Och det är något av det viktigaste. För, är man frisk, så har man ju så många fler möjligheter att göra något av sitt liv.

Jag är otroligt tacksam över att jag får vara frisk, mycket tacksam för mina barn och barnbarn och andra nära och kära. Tacksam över att bo i ett land där vi slipper krig och naturkatastrofer. Jag har tak över huvudet osv osv.

Men ibland känns det jobbigt ändå och, man står ju i sin egen verklighet. Man känner det man känner. Och man måste få tycka att det är jobbigt. Det viktiga är väl att man inte fastnar i det negativa och inte längre kan se det positiva.

Jag tror att det är viktigt att man kan tillåta sig alla känslor och försöka förstå sig själv lite bättre. Vi är bara människor och ska inte försöka vara något annat.

Att vara människa innebär att vi har en massa känslor som vi kan lära oss något om oss själva av.

Ibland kan man ju undra vad det är för mening med livet. Jag tror på Gud och har i många år varit med i en frikyrka.  Gick ur den för en tid sedan - inte för att jag förlorat min tro utan för att jag är inne i en process där jag vill lämna allt gammalt bakom mig och försöka hitta vem JAG är.

Jag har alltså inget emot den församling som jag tidigare tillhörde, men jag kan ibland tycka att dett budskap kyrkan ger är för "stelbent".

Jag har under det senaste  året läst en massa böcker som gett mig otroligt mycket. Det har inte varit kristna böcker, men jag har i dom kunnat känna igen mig och min tro på Gud.

Exempelvis: "Att må dåligt är en bra början" av Bengt Stern

Han gillar inte religioner, men hans beskrivning av universum är som min syn på Gud. Jag tror att Gud/universum vill ha kontakt med oss. Strömma genom oss och använda oss till goda saker.Att vi är en del av något större.

Jag kan bli så trött på allt prat om att vi är syndare, att vi aldrig är bra, att vi inte duger. Så tolkar jag det budskap kyrkan ger. Visst, vi är inte perfekt någon av oss. Och visst kan vi alltid förbättra oss. Men kan vi inte få känna att vi duger någon gång. Att vi är bra som vi  är.

Jag avskyr verkligen jantelagen. En gång under en utbildning jag gick fick vi "Jantelagen-tvärt-om" av våran lärare. Härligt!

En annan bok jag kan tipsa om är: "Den självläkande människan" av Susanna Edin. Mycket bra.

Senast har jag läst "Munken som sålde sin Ferrari" av Robin Sharma. En helt underbar bok som jag verkligen rekommenderar.

I den boken står bl.a - på tal om meningen med livet- att : "meningen med livet är ett liv med mening" Något att tänka på.