Konstigt!

Idag är första gången på hur länge som helst som jag känner mig ensam. Lite så  där vemodig, men absolut inte nere. Jag vill ju vara ensam och uppskattar ensamheten. Den har varit ett behov hos mig länge nu. Säkert beroende på den utmattningsdepression jag hamnade i för snart fyra år sedan. Det tar tid att återhämta sig.

Jag är egentligen inte ensam. Jag har barn, barnbarn, föräldrar och härliga vänner. Jag kan alltid träffa någon om jag vill. Men jag vill inte..... orkar inte rättare sagt. Ibland tänker jag att jag ska bjuda hem några vänner och umgås, men så känner jag att jag inte orkar.

Men det är kanske så att det är ett friskhetstecken nu då jag känner av ensamheten lite grann i allafall?? Jag kanske är på väg uppåt så att jag blir social framöver igen.

Jag har varit väldigt aktiv tidigare i livet. Inte nog med att jag haft fullt upp hemma och på jobbet. Jag har umgåtts mycket med vänner och varit engagerad i församlingsarbete. Men jag har slutat med allt  och det är så skönt.

Idag har jag varit ute och gått i det härliga solskenet. Sedan har jag städat.

Nu ska jag  hälla upp ett glas vin och sätta mig framför TV ´n och se någon film.

Ha det gott allihop!