Konstigt!

Idag är första gången på hur länge som helst som jag känner mig ensam. Lite så  där vemodig, men absolut inte nere. Jag vill ju vara ensam och uppskattar ensamheten. Den har varit ett behov hos mig länge nu. Säkert beroende på den utmattningsdepression jag hamnade i för snart fyra år sedan. Det tar tid att återhämta sig.

Jag är egentligen inte ensam. Jag har barn, barnbarn, föräldrar och härliga vänner. Jag kan alltid träffa någon om jag vill. Men jag vill inte..... orkar inte rättare sagt. Ibland tänker jag att jag ska bjuda hem några vänner och umgås, men så känner jag att jag inte orkar.

Men det är kanske så att det är ett friskhetstecken nu då jag känner av ensamheten lite grann i allafall?? Jag kanske är på väg uppåt så att jag blir social framöver igen.

Jag har varit väldigt aktiv tidigare i livet. Inte nog med att jag haft fullt upp hemma och på jobbet. Jag har umgåtts mycket med vänner och varit engagerad i församlingsarbete. Men jag har slutat med allt  och det är så skönt.

Idag har jag varit ute och gått i det härliga solskenet. Sedan har jag städat.

Nu ska jag  hälla upp ett glas vin och sätta mig framför TV ´n och se någon film.

Ha det gott allihop!

Ja så har den här veckan rullat iväg också. Det har varit en hektisk vecka. Har haft saker inbokat varje kväll. Lite för mycket för mig, men nu ska jag ta det lugnt i helgen.

Den här veckan har jag varit på en kurs anordnat av arbetsförmedlingen. Det har varit både lite gammal och ny kunnskap. Lite konstigt är det; Jag har nu varit på tre olika platser där en av uppgifterna har varit att skriva ett personligt brev/säljbrev och ett CV. På alla ställena har de olika åsikter om hur dessa handlingar ska se ut!! Vad är rätt och vad är fel?? Det kan man fråga sig, men jag måste ändå säga att den här sista varianten känns bäst. Tur är väl det!

Frågan är bara; kommer jag att få något jobb NU då?? Återstår att se.

Konstigt nog så känns det väldigt lugnt. Jag har inga pengar och har ingen ljusning i sikte, men försöker att inte gräva ner mig. Har som tur är de jag kan låna en slant av i nödfall om så skulle vara även om jag helst inte vill det. Avskyr verkligen skulder. Gillar inte lån.

Nej nu är det dags att sova. Blev sent i går kväll också då jag - inte skrev något själv - men var ute och läste andra bloggar. Det tar tid.

Godnatt!  

Så var det måndag igen. Har haft en härlig helg då jag umgåtts mycket med mina barn och barnbarn.

Idag har jag börjat i det nya projektet som arbetsförmedlingen ordnat. Vi får väl se vad det ger. Känner mig inte så hoppfull, men.... man måste ju hoppas  . Alla säger att "det ordnar sig snart" Vi får väl se. Ibland är det svårt att tro det. Men så är det säkert.

Jag la upp en länk sist som tydligen blev fel. Jag gör ett nytt försök. Gå in på den bloggen och läs om en tragisk barndom och en stark tjej.  http://youcanrunbutyoucanthide.blogg.se/

Jag fick en antal gamla Året Runt av min mamma i helgen. Lite kul att bläddra i.

Hittade en artikel som gjorde mig så glad. Det var en kvinna som berättade om sitt

beslut att inte flytta ihop med den man hon var kär i- mannen i hennes liv.

Hon hade en skilsmässa och flera längre förhållanden bakom sig. Hon älskar verkligen den här mannen, men vill inte leva med honom. Hon vill inte att vardagen ska förstöra det fina de har tillsammans. Hon älskar den frihet hon fått när barnen flyttat hemifrån.

Jag blev så glad när jag läste om den här kvinnan. För det är precis så jag känner också - bortsett från att jag inte har något förhållande och inte heller längtar efter det.  Men OM..... jag skulle träffa någon ny  man en gång så vill jag inte flytta ihop. Jag vill bara ha de fina stunderna tillsammans och bevara min frihet. (har varit gift två gånger och det räcker)

När man är i min ålder så ska man ju inte heller ha barn ihop och jag har ju redan mina barn och dom är viktigast för mig. Jag vill att de alltid ska känna sig välkomna hem till mig. Ingen karl ska bli irriterad när mina barn ringer eller vill komma hem och hälsa på.

Jag har ibland undrat om det är något fel på mig som känner så här, därför var det så befriande att läsa om den här kvinnan.

Vaknade i dag och hade sovit hela natten, jag hade ingen huvudvärk och jag skulle "jobba" sista dagen på detta ställe ! Dagen kunde inte börja bättre. Jag kände mig så glad och full av energi att jag satte igång och städade hela lägenheten innan jag gick på jobbet.   

Jag fick en jättefin avskedspresent. Jag blev riktigt rörd för chefen hade verkligen fångat upp vad jag tyckte om . Känns i allafall jätteskönt att sluta.

Firade det hela med fika på stan med en kompis.

Sedan ringde en annan god vän och frågade om vi skulle äta middag tillsammans. Jag blev bjuden på restaurang.

Vilken härlig dag detta har varit.

Nu sitte jag uppkrupen i soffan. Ska läsa lite bloggar och sedan ska jag titta på talang 2010.

Håller på att läsa en blogg om en tjej som varit med om så mycket hemskt att man undrar hur vårat samhälle fungerar egentligen. Hon har inte fått mycket  stöd från myndigheterna. Titta på http://youcanrunbutyoucanthide.blogg.se

Önskar er alla en trevlig helg.

Huvudvärken fortsätter, men har minskat i intensitet. Det är som att ha en kniv som sitter bakom vänster öga, men i morgon är det nog bra.

Ikväll har jag varit och kramat på mitt yngsta barnbarn som är sex månader. Hon är så härlig, en riktig liten solstråle.

I morgon är det fredag och jag "jobbar" min sista dag på XX JIPPI!!

Skriver mer i morgon förhoppningsvis.

Ja så har det gått några dagar igen utan att jag skrivit något. Ibland rinner dagarna bara iväg liksom. Tänkte skriva igår, men då var det något problem med bredbandsuppkopplingen så jag blev utslängd hela tiden. Gör ett nytt försök idag.

Idag vaknade jag med migrän. Tog tablett och gick till praktikplatsen, fast jag borde ha legat hemma. Mår fortfarande inte riktigt bra, men bättre. Tagit en tablett till.

Nu har jag bara två dagar kvar där (på praktiken alltså). Konstigt hur det är; bara för att jag vet att jag ska sluta så vet jag inte hur jag ska stå ut de sista dagarna. Men ändå det känns bra.

Ser fram emot att börja i det här projektet. Spännande att se om det kan ge något. Har väl inte allt för stora förhoppningar, men hoppas i allafall 

Tänker på det här med jobb. Det borde vara lättare att starta och driva egna små företag. Jag har provat,men jag tycker att det är krångligt.
Jag tror att om man skulle underlätta för småföretagare skulle fler kunna jobba. Vi är många som har ideér. Tänk om vi på ett enkelt sätt skulle kunna få driva små egna företag i stället för att gå arbetslösa.

Jag tycker det skulle kännas skönt att själv kunna påverka min tillvaro, hur jag vill jobba och kunna hålla på med det jag mår bra utav.

Det är så mycket lagar, paragrafer och byråkrati att det inte finns mycket ork över för det man egentligen ska pyssla med för att få in pengar.

Nu orkar jag inte skriva mer idag, ska krypa i säng och hoppas att huvudet mår bättre i morgon. 

När jag drog upp persiennerna i mitt sovrumsfönster i morse, satt det en fluga och"solade" sig på fönstret. Jag blev så glad  - inte för att jag gillar flugor, men det var ett vårtecken!

Solen sken från en klarblå himmel, det var bäddat för en skön dag ute i mina föräldrars stuga. Jag gick en lång promenad och njöt trots att det där var väldigt mycket snö kvar.

Jag blir så lycklig. Det är så härligt med våren. Nu har man allt framför sig och drömmer fortfarande om att det ska bli en fin sommar. Det är så härligt med ljuset, värmen och allt som händer i naturen.

Jag ska inte skriva så mycket idag, vill bara dela med mig av en text som gett mig  mycket tröst vid olika tillfällen i livet:

FOTSPÅR

En natt hade jag en dröm.

jag drömde att jag gick  längs en strand tillsammans med Gud.

På himlen trädde bilder fram.

Jag såg på varje bild två par fotspår i sanden, ett par var mina och det andra paret var Guds.

När den sista bilden syntes såg jag tillbaka på fotspåren.

Jag upptäckte då att många gånger under mitt liv fanns endast ett par fotspår. Jag såg också att detta var under de mest ensamma och svåra stunderna i mitt liv.

Detta bekymrade mig mycket och jag frågade Gud om detta.

"Gud du sade när jag en gång bestämde  mig för att följa dig, att du skulle gå med mig hela vägen.

Men jag ser att under de svåraste tiderna i mitt liv finns det bara ett par fotspår i sanden.......jag förstår inte varför du lämnade mig när jag behövde dig som mest"

Gud svarade:

"Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig.

Under tider av svårigheter och prövningar när du bara kan se ett par fotspår,  då bar jag dig"

Det är så här jag upplever att det är för mig. När jag tänker tillbaks på mitt liv kan jag inte fatta att jag klarat mig igenom allt det som jag gått igenom, att jag har överlevt!

Jag tror att det är Guds förtjänst.

Vaknade i morse och kände mig så tacksam. Det kändes så underbart att ha två hela oplanerade dagar framför mig. Jag låg och njöt av känslan en stund innan jag klev upp och fixade morgonkaffet.

Inser att det är så här jag måste göra en tid för att komma ikapp mig själv och läka efter all stress. Jag tycker att det är så oerhört skönt att vara ensam och bara göra det som faller mig in utan att någon ska ha åsikter om det. Det kan säkert låta tråkigt för en del. Och det är det säkert för dom som är ofrivilligt ensamma. Men jag har valt min ensamhet och då är det ju en annan sak.

Det är i allafall så jag känner just nu, men vem vet om några veckor, månader eller år kanske jag är redo för att vara mer social igen. Jag accepterar att jag nu måste ta det lugnt för att det ska bli bättre sedan.

Jag har insett att det kommer att ta lång tid. Man söger att det tar lika lång tid att återhämta sig efter att man gått in i väggen som den tid man levt under stress. Det hoppas jag inte, för då blir det måååånga år. Så illa kan det inte vara tror jag.

När jag började räkna efter så insåg jag att jag levt under en grym stress i 14 år. Men även innan det levde jag under stress  som mobbning och sedan i ett tolvårigt äktenskap med en man som hade ett psykopatiskt beteende. (det kan ni läsa om i tidigare inlägg ni som inte följt min blogg tidigare)

När jag blev på väg med min yngste så hatade jag min man. Då först kom tanken på skillsmässa. Ändå tog det mig  nästan fyra år att göra slag i saken. Men jag började då känna att nu var det dags att ta tag i mitt liv. Jag lyckades driva igenom att jag ville börja studera. Min man gick faktiskt med på det.

Jag började en treårig högskoleutbildning när min yngste var ett år.

Varje morgon fick jag skjutsa mina barn till fyra olika platser och på eftermiddagen hämta de igen på samma platser. De gick alla på olika skolor, fritids och dagis.

Efter ett år tyckte min man att hans jobb var så tråkigt att han sökte och tog ett jobb i Stockholm. Han började veckopendla. Nu stod jag helt ensam med alla barnen och min utbildning. Jag fick åka hem till mina föräldrar på helgerna och läsa då min man kom hem.Det fanns absolut ingen tid för det på veckorna.

MEN jag är idag tacksam att han tog det där jobbet, för då insåg jag hur mycket skönare det var när han inte var hemma. Och att jag faktiskt klarade mig bra själv. Så i slutet av andra året på utbildningen gjorde jag slag i saken och tog ut skillsmässa.
Det blev en jobbig tid som jag tidigare skrivit om. Men jag läste klart min utbildning och när den var klar tänkte jag att "Nu ska jag börja leva mitt liv, nu ska det bli bra"  .... Trodde jag, ja....   

Men det visade sig att nu blev det bara  ännu värre. Till att börja med hamnade jag i en djup depression. Allt kom ifatt mig när jag inte hade allt pluggande att tänka på längre.

När jag vaknade på mornarna undrade jag varför jag överhuvudtaget skulle kliva upp? Jag visste inte hur jag skulle orka, MEN jag hade ju fyra barn att ta hand om så jag var bara TVUNGEN att kliva upp.

Efter utbildningen var det  en svacka på arbetsmarknaden. Det gick inte att få en tjänst, så jag fick hanka mig fram på vikariat och vrida och vända på slantarna för att de skulle räcka till. Samtidig mådde ju barnen dåligt och det var tjafs med exet. Jag råkade också ut för en bilolycka där jag skadade nacken och fick svår nack/huvudvärk i flera år.

Jag kämpade och slet under alla dessa år. Vidarutbildade mig för att ha större chans att få jobb.

Fick till slut en tjänst på en arbetsplats som inte var bra för mig. Men jag klamrade mig fast. Jag hade ju äntligen fått en tjänst... Den tjänsten innebar att jag måste vidarutbilda mig igen. Men denna gång på halvfart(under två år. i Stockholm) samtidigt som jag jobbade. Jag fick lön. Slapp ta studielån.

Med tiden mådde jag bara sämre och sämre. Försökte hitta annat jobb. Sökte massor, men fick inga.
Under den här tiden träffade jag en man som jag blev mycket kär i. Vi levde som särbos i väntan på att mina barn skulle bli stora. Träffades när vi lyckades få en chans. Han var en del hemma hos mig och mina barn tyckte om honom.

Jag såg så fram emot att vi skulle kunna flytta ihop.

När så de tre äldsta hade lämnat hemmet flyttade yngsten och jag hem till min särbo och vi gifte oss. Nu skulle allt bli frid och fröjd......Trodde jag, ja..  

Min man blev som förändrad när vi flyttade dit. Han var alltid sur, pratade knappt. Min son trivdes inte alls. Och det var inte konstigt. Min man var efter honom hela tiden. Allt var fel som han gjorde. Han fick inte alls leva det liv som han var van med. Han som hade sett fram emot att få någon form av pappa. Nu ville han bara flytta därifrån igen. Han var mindre och mindre hemma. Mina andra barn kände sig inte alls välkomna i vårat hem. De kände inte heller igen den man jag gift mig med och heller inte mig. Jag gick in i samma beteende som jag hade då jag levde med min förra man ( han med psykopatbeteendet)

Jag mådde jättedåligt. Jag stod ju mitt i mellan. Samtidigt brottades jag med att jag kanske stod inför ännu  en skillsmässa. Jag skämdes över det  och mådde dåligt både p.g.a min son, mitt äktenskap och mitt jobb.

Det var då jag gick in i den berömda väggen! Jag var sjukskriven ett år. Arbetstränade ett år. Under det året köpte jag mig en lägenhet, tog med mig sonen och flyttade.  Startade  ett friskvårdföretag och tänkte att nu, nu börjar mitt nya liv.   

Jag kostade förra sommaren på mig en utbildning i lymfterapi. Jag hade sökt flera tidigare, men de la ner pga för få sökande. Men nu äntligen skulle det bli av. Efter avslutad kurs tog jag kontakt med en lymfterapeut som lovat hjälpa mig att komma igång med verksamheten. Men när hon såg vad vi lärt oss sa hon: "det här är inte lymfterapi!" Luften gick åter ur mig. Här hade jag kämpat för att hålla mitt företag flytande i väntan på denna dyra kurs  och nu var jag både fattig och utan inkomst... Dax att lägga ner företaget och söka jobb.....

När sonen och jag flyttade från min man var tanken att han och jag skulle flytta ihop igen när sonen flyttar hemifrån.

Vi bodde ifrån varandra i två år. Förra sommaren kom jag fram till att jag inte vågar flytta ihop med honom igen. Jag tog åter igen ut skillsmässa. Så nu lever jag ensam och kommer nog göra så resten av mitt liv. Det är lugnast så.

Men nu, nu ska mitt nya liv börja   

Idag började jag faktiskt skriva på en bok som jag länge tänkt att jag ska skriva. Vi får väl se om det blir något av den. Jag har i allafall kul medans jag skriver.

Som jag berättade om igår så fick jag besök av en kär gammal kompis idag och JA hon förgyllde min dag som vanligt. Vi skrattade och pratade allvar om varannat. Hon blev kvar mycket längre än hon tänkt, men det blev inte jag så ledsen för.

På eftermiddagen ringde min ena dotter och frågade om hon och lilla barnbarnet på tre år fick komma en stund. De var så rastlösa. Självklart fick de det. Det är så roligt när de kommer.

Så som ni hör har jag haft en härlig dag och har en till ledig dag framför mig! Härligt! :-)