Visst är det konstigt att man kan må så olika, olika dagar utan att det egentligen är något som förändrats ??

Som i söndags, då kände jag mig så deppig och nere, bara grät. Och idag känns allt bara bra. Det är ju skönt, men konstigt.

En bit i det hela är nog att jag i går bestämde mig för att släppa alla mina rädslor och oro för vad andra ska tycka och tänka om mig. Jag har bestämt mig för det många gånger, men.. den här gången var det som att det riktigt sjönk ner i botten av mig själv. Det kändes verkligen som "nä nu sjutton vill jag inte förstöra mer av mitt liv pga rädsla". Så onödigt!! Nu ska jag kasta mig ut i livet och göra det bästa av det  !

Har bestämt mig för att våga mer, prova mer och ha mer roligt. Det låter väl bra?

Jag har alltid varit så rädd för mycket. Låtit bli att göra en massa saker av rädsla för vad andra ska tycka.

Mycket beroende på det jag skrev i inlägget om att förändras häromdagen.

Jag har också en mamma som alltid varit rädd och orolig för allt. Hon har haft en pessimistisk syn på det mesta. Det kan idag göra mig dels arg.... jag vill inte höra det mer. Men mest ledsen för mammas skull. Tänk att  gå genom livet och alltid vara orolig eller inte kunna tro att något ska bli bra. (men hon har inte haft det så lätt lilla mamma  heller)

Det här vill jag göra uppror mot. -inte mot mamma- hon är världens gulligaste - men jag vill inte låta mig påverkas av pessimismen. Visst är det konstigt vad man blir påverkad av sina föräldrar och vilken "makt" de har över en fast man är vuxen?

Jag vill i allafall bryta det här mönstret nu - både för min egen skull, men framför allt för mina barns skull.

Igår erkände jag också för mig själv att jag är besviken på livet. Jag har aldrig vågat erkänna det. Hela mitt liv har varit fyllt av motgångar och svårigheter. Jag har gång på gång rest mig ur problemen och tagit nya friska tag. Varje gång har jag tänkt att nu, nu ska det bli bra. Och jag har tagit några steg på den nya vägen.... och så är det "någon" som sparkat undan benen på mig igen. Det känns ibland som att det är någon som retas med mig. Det är jobbigt och tar på krafterna.

Det kändes skönt att kunna säga att jag känner mig besviken och trött. (är som att jag kunde slapppna av bättre efter det.)

Ibland har jag kännt att jag inte orkar mer. Men efter att ha tyckt synd om mig själv en stund så har jag tagit nya friska tag.

Jag har i perioder mått så dåligt att jag inte har velat leva längre, men det vill jag ju. Jag hoppas ju att det ska bli bra.

Jag ska göra allt jag kan.

Att tänka på mina barn och barnbarn ger mig lust att leva. De är så härliga. Tänk att de blivit så fantastiska trots det de varit med om. (se inlägget Färändring tar tid-tråkigheter sätter spår)

Efter skilsmässan från barnens far. Fortsatte ju tjafsandet med honom. Barnen mådde dåligt ; det var depressioner, det var självmordsförsök, självskadebeteende,  problem  i skolan (läs och skrivsvårigheter som vi inte fick hjälp med. Jag kämpade med skolan, skolhälsovården BUP mm utan resultat)

Den yngste blev mobbad på skolan.

Det var en FRUKTANSVÄRT jobbig tid!

Jag visste inte hur jag skulle överleva. Det kändes som att jag trampade vatten och knappt hade näsan ovanför vattenytan. Jag visste inte hur jag skulle orka. Samtidigt kunde jag inte visa hur dåligt jag mådde för då mådde barnen ännu sämre. Jag kan  idag inte förstå hur jag kom levande igenom det.

Samtidigt skulle jag jobba (på ett stressigt jobb där jag inte trivdes), försöka få ekonomin att gå ihop och samtidigt sköta all markservice.

Men jag är så tacksam att alla barnen mår så bra idag. Nu får jag ju också chansen att slappna av lite och tänka på mig själv.

Livet- här kommer jag!!!